Den här sorgen berör något djupare på ett helt annat plan
Den verkar aldrig minska utan den kommer igen och igen
Ensamheten drar igenom rummet som en kall och blåsig vind
Varför tar det aldrig slut?
Som något segdraget som vill hänga sig kvar
Det är en sorg som funnits länge, så länge vi minns
Vi minns i stunder och tider av kärlek och
omhändertagande av medkänsla och trygghet
Vi minns ibland att vi kommer från en annan plats och tid
om nu ens tiden finns där vi kallar Hemma
En plats så fullkomlig i kärlek och acceptans
en plats inom dig och inte så förtvivlat utanför dig
Du letar och du finner, men vad finner du? För det mesta förtvivlan
Du går in i en relation som ska ta bort din sorg och ensamhet
och du finner mer smärta
Du har dina flyktmönster för att slippa vara ensam
Detta tröstar men allt som du tror ”tröstar” är en illusion
För det är en tröst för stunden
Den verkliga trösten du vill ha ligger bortom allt du ser
Bortom allt det du tror att du gör på jorden
Det började en gång i tiden när du kom till jorden
ja, egentligen innan du föddes ända tillbaka
tills du låg i en kosmisk födelse
Där du vaggades till ro i en stark Moder
Vår gemensamma Moder
Där var du trygg
När du väl kom till jorden på dina vingliga ben sökte du
Du sökte tröst och trygghet utanför dig och sedan efter all smärta, all sorg, alla raserade relationer
vänder du dig till slut inåt
För att finna allt det du sökte utanför
Allt det fanns redan inom dig
Du blir nästan lite lätt road och tänker:
”Varför väntade jag så här länge på att hitta mig själv?”
Det spelar ingen roll, tiden är betydelselös
för den är en illusion
Vad som inte är en illusion är kärleken som du är
och Hemkomsten som är det enda viktiga att hålla hjärtat öppet för
Sat Nam Christina 
<