Min andliga resa har varit som en bergochdalbana fylld med glädje, fylld till brädden av smärta och fylld av insikter. Dessutom har den varit fylld av lögner och ett sökande efter sanningen. Kantad av svek men också av kärlek. En önskan att vara som alla andra men nu med en otrolig tacksamhet för att jag är Jag. Ett evigt sökande inom mig efter källan som jag förtvivlat sökt utanför mig och som aldrig är möjlig att där hitta. Att leva i min sanning fullt ut är att stå i ljuset, alltid se det goda i människor, och i sig själv, aldrig göra någon illa.
Att stå i min egen sanning är att veta vem jag är, tacksamt ta emot lärdomar och ödmjukt lära av dem. Att förlåta, att bli hel, att acceptera, att älska. Vilken resa!
Hos en av mina regressionsterapeuter var jag för att göra klart en del av min resa; ”Där inne är det varm och ljust. Det är skönt i min mammas mage”, svarade jag på terapeutens fråga. ”Hjärnan är snabb, intelligent, kreativ som tänker”, säger jag. ”Hur var det att få in själen i kroppen?” Jag svarade: ”Ett visst motstånd var det. För jag visste att det skulle bli tufft. Jag tog på mig för mycket, för många uppgifter”. Vi gick sedan vidare till livet mellan liven och där kom jag in i en stor sal. På en tron satt min far. Jag träffade även min mormor. Mormor sa att jag skulle ner igen, till detta livet. I livet mellan liven fick jag reda på att jag har en stor och viktig uppgift att fylla. Jag ska samla mänskligheten, rädda dem. Jag ska leda dem in i ljuset, genom healing och kärlek. Precis samma sak sa ett medium något halvår senare; ”Det jag menar är, att om du har färdas så långt för att komma hit som du har gjort, då finns det ett mycket högt syfte.”
Lyssna gärna på min podd där jag talar om ljusarbetet vi har inför 2018: https://christinagrossi.podbean.com/e/030-ljusarbete-infor-2018/