Även om jag skulle anstränga mig så skulle jag inte kunna minnas saker från förr
Det är som att det förflutna nu ges så lite uppmärksamhet att det helt bleknar bort
Det känns inte viktigt längre
En gång i tiden var ältandet en del av vardagen
ängslan och oron likaså
Önskan om att det kunde varit på ett annat sätt
Skuldbeläggande på andra och på mig själv
En längtan bort som egentligen speglade en saknad av det verkliga hemmet
Nu minns jag inget oviktigt längre och det jag behöver komma ihåg det finns där
Kunskapen har aldrig lämnat mig